Dikt Så kom en ängel till världarnas brant. Glöder med änglars ödmjuka sken.
Dess ansikte sjuder av hopp och av tro, och tryggheten stillar mitt ondsinta blod.
“Se hur jorden och månen står bi.” Ett anlete fritt från fåror och år. “Se hur jorden vördar dess heliga omgiv. Se hur dess skal visar mjukhet i mörker. Se hur den sörjer för mjukhet och tro.”
“Jag saknar din tro,” fick jag ur mig till svar. Och ängeln vände sig med glänsande hår.
“Du är redo för strid och det tjänar dig väl. Men sörj för din kära och stilla din brand. Lyss till din nästa, din kärlek och famn. Tårar förbränner och läker en själ.” Och trots att stämman reta mitt sinne, fann jag mig stilla i tårar och ro.
Så kom en ängel, med ro i sin hand. Stilla min vrede och lossa min skam. Det brinner och skaver och dånar och tär.
“Stilla din vrede. Stilla din brand. Lyss till din nästa, din kärlek och famn.”
Så kom en ängel med ro i sin hand. Lyss till din nästa, din kärlek och famn.
Christoffer Andersson