Skola Sveriges Television skrev om satsningarna på att förbereda nya arbetsmetoder och resurser för att hjälpa lärare bemöta och stötta högpresterande elever i så kallade spetsklasser. Och det är absolut inget fel med det. Snarare följer det den naturliga utvecklingen. Jag undrar bara om du är medveten om den utvecklingen, och om du är medveten om hur diskussionen såg ut för inte så länge sedan? Ser du hur inställningen och rubrikerna har förändrats? Ser du vart utvecklingen är på väg i förhållande till vart den var? Ser du vad som håller på att hända?
Kan du se vilka utmaningar som väntar i klyftan mellan särklasser och spetsklasser? Kan du se vart du som förälder på 2000-talet helst skulle vilja att ditt barn hamnade? Kan du tänka dig vad du skulle känna om det inte blev så? Om din bästa väns barn hamnade i spetsklass och ditt barn i särklass?
Jag säger inte att det som händer är fel. Det följer utvecklingen åt det håll utvecklingen är på väg. Den uppskrikna jämställdheten har sedan länge börjat nosa på kommunismen, och om det är någonting historien har lärt oss så är det att vi inte vill tillbaka dit. En amerikansk högerpatriark, Jack Donovan kallar detta “a sky without eagles” - menat att ett samhälle utan distinktion mellan starkare och svagare är ett dysfunktionellt samhälle - och kanske är det människans undertryckta behov att erkänna det som börjar ta form nu?
Filosofer och historiker uppmanar varandra att vakna. Vissa menar till och med att dessa yrkesgrupper är jämställdhetens sista medvetna förkämpar. Det är jag osäker på om jag håller med om, men de har en poäng. Att vara medveten om vilka samhällskrafter som påverkar ditt tänkande, och ta ställning till det, är en god början.
Men jag kan bara spekulera. Och jag kan bara hoppas att fler föräldrar gör det. För vilken förälder vill att ens barn ska hamna i särklass när det finns en spetsklass att ta sikte på?
Christoffer Andersson