Äldreboende Läser i dagens SN att majoriteten i Gnesta (S+M) sagt nej till en motion från Liberalerna med förslag om platsgaranti på äldreboende för personer 85+. Motiveringen från S+M var att det blir alltför kostsamt att låta gamla själva avgöra om de klarar av att bo kvar hemma.
Jag är övertygad om att de allra flesta av oss äldre vill stanna i vårt hem så länge det någonsin är möjligt och i så stor utsträckning klara oss själva, även med hjälp av hemtjänst och hemsjukvård om så krävs. Och jag anser att även gamla är fullvärdiga individer med rätten att bestämma över den egna tillvaron och det egna livet.
När upphör, enligt majoriteten i Gnesta, min rätt att som individ påverka mitt eget liv? När förvandlas jag enligt S och M från en självständig människa till enbart en kostnadspost i kommunens budget?
Om jag är gammal och i behov av hjälp kommer hemtjänsten några gånger om dagen en liten stund. Men om jag är rädd att ramla, orolig eller till och med ångestfylld och saknar socialt nätverk – hur mår jag de 20–22 timmar om dygnet när ingen finns i närheten? Hjälpen från kommunen möjliggör då för mig att överleva men knappast att leva ett bra och värdigt liv. Om jag är orolig och har ångest, ska då en kommuntjänsteman gradera och bedöma om min oro är tillräckligt svår för att jag ska ha rätt till en plats i särskilt boende eller inte? Var tog mitt människovärde och min rätt som individ att påverka min egen livssituation vägen?
Jag tror, som jag sagt ovan, att vi alla vill bo hemma så länge det är möjligt. Men den dag jag själv känner ständig oro och ångest så att det inte längre är en människovärdig tillvaro hemma då vill jag ha en garanti att jag får flytta in i ett vårdboende.
Catrin Cedvén Björnlunda