Replik I en insändare i SN skriver Bertil Moberg ”Skatter behövs – men hur många är villiga att ställa upp” och förordar höjda skatter. Skattetryck kan mätas på olika sätt, ofta som skattekvot. Marginalskatten, dvs den förändring av skatten som sker vid en förändring av inkomsten, är dock det mått som de flesta av oss är bekanta med och det går inte att skriva om marginalskatten utan att göra en historisk återblick och vi går 50 år tillbaka i tiden när Gunnar Sträng var finansminister.
Mycket av vår välfärd byggdes upp under 70-talet och det skedde med höga inkomstskatter. När de var som högst i slutet av 70-talet kunde marginalskatten uppgå till 87%. Höga skatter medför ökade lönekrav och Sveriges konkurrensförmåga försämrades radikalt. Detta problem löste regeringarna med många och kraftiga devalveringar av den svenska kronan, så någon annan utanför landets gränser var med och betalade för den svenska välfärden. Snacka om solidaritet. Att fortsätta på den vägen var ohållbart och under 80-talet sänktes skattetrycket successivt och i början av 90-talet träffade Socialdemokraterna och Folkpartiet den historiska skatteuppgörelsen att högsta marginalskatt skulle vara 50%. Så var det under ett par år till 90-talskrisen slog till och då infördes värnskatten. Mot bakgrund av landets dåvarande prekära situation mötte värnskatten litet motstånd och den sas också vara temporär. Värnskatten finns dock än idag drygt 20 år senare kvar. Alliansens olika steg av jobbskatteavdrag medförde en skattesänkning som motsvarade att exempelvis en lärare fick en extra nettomånadslön per år. Samma belopp fick en ”höginkomsttagare”, varken mer eller mindre. From 2017 är jobbskatteavdraget borta för ”höginkomsttagaren” och vi har återigen världens högsta marginalskatt, men läraren har kvar sin extra nettomånadslön, vilket totalt är värt ca 100 miljarder kronor per år. Lärarna kanske inte vill behålla sin extra månadslön, men stora skatteuttag är inte nödvändigtvis positivt för det offentliga. Göran Hult