Vård Min make och jag blev kallade till en stroke-sköterska efter att maken haft en stroke för några år sen och sen fått en ”tia”. Ett mycket givande samtal där vi fick information om vilken hjälp vi kunde räkna med att få. På uppmaning av sköterskan ringde jag redan nästa dag till biståndshandläggaren på kommunen. Hon kom hem till oss tillsammans med en arbetsterapeut. Ett riktigt ”hjärtevärmande” samtal. Till min förvåning var man lika intresserade av min situation som av makens bekymmer. Beslut om duschhjälp togs och kom igång omedelbart. En ”hygienstol” för duschen kom snart. Allt var bara så bra!
När jag undrade om jag kunde få lite avlastning ett par dagar någon gång ibland blev svaret att jag skulle ha en vecka i taget! Vi blev informerade om växelboende. En vecka borta och tre hemma, något som vi båda var mycket positiva till! Avlastning för mig och lite omväxling för maken som annars i stort sett är bunden till hemmet.
Den 28 december 2017 togs beslut om växelboende. Det är i dag tre månader sedan. Fortfarande ingen ledig plats!
Hur ser ansvariga på situationen? Jag förstår naturligtvis att det inte går att trolla fram platser som inte finns. Men varför finns de inte?
Jag förstår också att vi är många i samma sits och att det säkert finns de som har det svårare, men jag blir ju inte piggare av den vetskapen!
Irene Stameus