Politik Socialdemokratin och vänstern har, som bekant, sitt ursprung i den kommunistiska rörelsen och dess grymma historia. För inte så länge sedan var ( V) ett öppet kommunistiskt parti. Den röda bakgrunden har inte hindrat ett gemensamt respektfullt uppträdande i Sveriges riksdag. Mer än så har moderatledaren inte utlovat för SD.
För socialdemokratin är det av största vikt att misstänkliggöra SD och alla som röstar på det partiet. Det är, antar jag, avsikten med vännen Lars-Eric Antonssons (S) inlägg (18 mars). Partiet utgör, enligt Antonsson, ett hot mot demokratin och företräds av ”fullblodsrasister” som svartmålar Sverige och som jag inte borde ”vänslas” med. I hastigheten glömmer Antonsson att hans parti, S, ”vänslades” med SD när SD var med och hindrade Alliansen att sänka den statliga inkomstskatten.
Det förhåller sig i all enkelhet så att om Alliansen slutar genera sina väljare och i stället tar sig samman och samverkar med SD på det sätt Anna Kinberg Batra föreslagit, faller skattehöjarregeringen (S, MP) och vi får en ny borgerlig regering. Antonsson nämner själv lite av det goda som kan följa av det. Skattesänkningar exempelvis. I de tänkta överläggningarna med SD finns självklart inget utrymme för att godta eventuell rasism och andra ytterligheter.
Det finns tecken i skyn som tex Annie Lööfs ändrade syn på stödet från SD, som visar att den aktuella samverkansmöjligheten växer sig större till och med i riksdagen och att de borgerliga väljarna inte längre nöjer sig med företrädarnas apati. Det kommer inte att godtas att riksdagsmajoriteten av olika tekniska funderingar eller andra undanglidanden tillåter de förödande skattehöjningar som nu är aktuella. Om denna samverkan stör skattehöjarregeringen är det en konsekvens av att riksdagens majoritet inte stödjer den rödgröna regeringen. Att valresultatet på det sättet kommer till uttryck är inte en dag för tidigt.
Jan Carle (M) fd kommunalråd