Integration Jag har arbetat med invandrarungdomar de senaste 25 åren. Det har varit en ständig källa till mycket glädje och många skratt att lära dem svenska och litet annat också, samtidigt som jag lärt mig mycket av dem. Ungdomarna har kommit från Bosnien, Serbien, Albanien, Brasilien, USA, Thailand, Somalia, Ryssland, Eritrea, Burundi, Marocko, Turkiet, Palestina, Syrien, Armenien, Irak, Iran och Afghanistan.
När de afghanska ungdomarna kom i stora skaror 2015 togs de emot med öppna armar. De flesta har lyckats mycket väl med sitt skolarbete, flera går redan på gymnasieprogram. Att få lära dem svenska språket och vår kultur är det mest stimulerande jag gjort i mitt yrkesliv, så fantastiskt roligt att jag inte vill sluta.
När nu en helomvändning kommit från en regering, som fått kalla fötter, innebär det katastrof för många av ungdomarna. 18-årsgränsen medför att de behandlas som vuxna och kastas ut från alla skyddsnät som gode man och boende. En del har redan skickats till Kabul som innehåller al-Qaida, talibaner och IS. Svenska medborgare varnas för resa dit. Boenden stängs just nu i rasande fart och efter sommaren har många tvingats lämna Nyköping. Av de här ungdomarna är många helt suveränt duktiga, sociala och välanpassade. De har gett mig hopp om en ljusnande framtid och ett Nyköping och Sverige med en väl utbildad arbetskraft. De betalar nu av notan när de kom och tillför intäkter med sitt arbete.
När jag nu sitter på vår nationaldag och författar detta inlägg vill jag rikta några frågor till Nyköpings styrande Urban Granström och Nicklas Franzén, eftersom ni behöver duktiga medarbetare och skattebetalare i expansionen av en rik kommun. Vad gör kommunen för att lösa boendet för dessa ungdomar? Ser ni ungdomarna som en tillgång eller belastning? Styrs era handlingar uppifrån eller är ni fria att handla efter eget huvud? Varför förs ingen diskussion som märks i dessa frågor om ungdomarna?
Jag ser med intresse fram mot era var.
Carl-Åke Skoog