Politik Innan den politiska spänningen slår över i dystopi är det kanske dags att börja vara öppna med vad vi kan göra någonting åt. Frimarknadskapitalismen har fått ett alldeles för hårt grepp på politiken när det blir viktigare för politiker att vinna än att lösa situationen.
Personligen tror jag att Sverige har för många karriärpolitiker, och om det inte snart blir riskfritt för karriären att säga som det är tror jag att filosofer och historiker bör bli vår nya beslutsmakt. En karriärpolitiker säger det som behövs för att blidka sina väljare (sin valuta), och försöker i största mån ge så breda och odefinierbara svar som möjligt – till och med i ett så här stagnerat läge.
Är det inte lite som en säljare som går in i ett brinnande hus för att sälja brandvarnare?
Tänk om lösningen på bostadsfrågan och hemlösheten är att alla bor permanent i kollektiv? Tänk om det är konsumtionen som har slukat våra traditioner, och att det många är så rädda för att invandringen ska ta ifrån oss redan har tagits ifrån oss? Tänk om ett generellt lönetak måste införas för att fler ska få jobb och fler företag få bättre möjligheter att stanna i Sverige? Ingen kan förneka att högern står för ett hårt selektivt klimat, men kan någon förneka att vänstern står för utfrysning och mobbning?
Det är lätt att kategorisera i kallt och varmt, men när ska vi börja prata om vad som verkligen står i vägen?
Christoffer Andersson