Sjukvården Sviterna efter Åsa Kullgrens våldsamma sparande på sjukvården i landstinget. Nu finns inga sjukskörtskor, tänk om hälften av de uppsagda fått vara kvar då hade vi inte behövt så många hyrsköterskor. Det samma gäller vårdplatserna. Hade hälften av de borttagna platserna varit kvar hade läget varit annorlunda.
Jag har aldrig hört talats om att några tjänstemän eller -kvinnor i landstingsförvaltningen blivit uppsagda eller minskning av antalet CHEFER av ekonomiska skäl.
Det skulle nog vara intressant om landstingsstyrelsens ordförande Monica Johansson vågar besöka akutavdelningen på Nyköpings lasarett för att få se verkligheten. Det törs hon väl inte, men skulle nog vara uppskattat av personalen. Det går inte att bara sitta i ”VITA HUSET” och fatta beslut utan att se verkligheten.
Här är situationen på akuten som vi fått uppleva den, de tre gånger vi besökt den inom en månad. Vi var på akuten den 17-12 2016 första gången med min hustru som sitter i en permobil, kan inte stödja på benen och kan inte resa sig. Vi var där i cirka fem timmar och hon blev kissnödig under väntetiden. Jag kontaktade personalen som inte hade tid med henne då. Efter flera tillsägelser fick vi hjälp efter en timma, då var det för sent, olyckan hade redan hänt. Sedan var hon på akuten den 29 december med samma händelse och den 7 januari med samma sak.
Jag anser att det inte är ”Människovärdigt” att få uppleva sådana situationer varje gång man besöker akuten och är handikappad på grund av personalbrist.
Börje Pettersson