2013 är exempelvis året jag helt slutade lyssna på P3. Från att ha varit "Morgonpasset"-freak står jag inte längre ut med Kodjo Akolors flabbande och Hanna Hellqvists flummiga utläggningar. För första gången har jag inte heller sett Idol på tv och har helt slutat lyssna på Fredrik och Filips skräniga podcast.
Jag har gått på färre After work med jobbet än någonsin. Det beror i och för sig inte bara på att jag har blivit tråkig, utan att nästan alla mina kollegor också blivit det. "Det är ju så mysigt att bara vara ... hemma".
Gick dock på ett gäng konserter, bland annat Depeche Modes "Delta tour" på Globen i juni. Tyvärr kändes det mer som jag hamnat på någon tillställning för Bingolottoentusiaster. Alla råcoola tonåringar som dyrkade de brittiska syntharna i början på 80-talet, hade nu förvandlats till småtrötta och medelålders fans med begynnande gråstänk och mage. Fast själva konserten var det inga fel på.
Det här året har jag också lagt mig till med en massa olika "gubbljud". Med gubbljud menas att man stånkar lite högre än vad som krävs när man exempelvis sätter sig på en stol, samt att man mumlar lite för sig, fast är helt omedveten om det. Man kan också utstöta en form av "klickljud" när man sagt något fränt, typ: "Det var värst vad du ser pigg ut i dag", "klick, klick" fast personen i fråga ser sjukt trött ut. Att ens använda ordet fränt är i sig en varning.
Det blev även påtagligt att kroppen inte längre är purung. Trampade snett när jag sprang Lidingöloppet förra hösten och såhär 15 månader senare gör sig den där instabila vänsterfoten fortfarande påmind. Hade aldrig hänt för tio år sedan – men foten har gett mig alibi att gubbstånka extra högt ibland.
Inför 2014 tänker jag vila upp mig ordentligt genom att lyssna på P1 och efterkolla alla avsnitt av Babel jag missade i höstas. God jul och gott nytt år på er!