Alla människor behöver vid olika tillfällen mer eller mindre stöd. Det kan handla om ekonomiskt stöd, hjälp att fatta svåra beslut, hjälp att utföra särskilda handlingar, hjälp att låta bli eller bara att få medhåll och höra att man är på rätt väg. Själv har jag vid flera tillfällen varit i behov av allt detta och tursamt nog fått det. Jag har flera gånger varit nära att fatta fel beslut och det har varit nära att jag låtit andra fatta fel beslut åt mig. En rad av sammanträffanden och tur samt en viss målmedvetenhet har i dag lett till en viss framgång.
Mitt första riktigt tuffa beslut var att hoppa av skolan inför gymnasiestarten och försöka klara mig helt på min idrott. Jag möttes av blandade reaktioner. Många tyckte att det var ren idioti medan andra menade att det var helt rätt. Efter att jag fått med mina föräldrar på banan och hade deras fulla stöd kunde jag i alla fall fatta mitt beslut. Jag tränade redan då två pass om dagen och hade fler dagar på resande fot än hemmavid under ett år.
Jag bodde fortfarande hemma hos mina föräldrar men sedan studiebidraget försvunnit hade jag inte en krona att röra mig med. Jag behövde ekonomisk hjälp för att jag de dagar jag var hemma, skulle kunna leva som en någorlunda normal tonåring.
Tack vare ett antal idrottsstipendier och några lokala sponsorer kunde jag få det att gå ihop sig. Jag fick chansen att satsa för fullt. Det gjorde jag och det lönade sig. Några år och många ‧tillfälligheter senare fick jag ett erbjudande från Europas största proffsboxningspromotor om ett långsiktigt kontrakt. Med andra ord fast jobb som boxare.
Skötte jag bara mina kort rätt så skulle mina drömmar kunna gå i uppfyllelse.
Det enda jag såg som ett problem var att dom krävde att jag skulle bo och träna i Berlin. Ett stort och obehagligt beslut för en artonåring som inte kunde ett ord tyska. Efter mycket ältande med familj och vänner och med stor ångest åkte jag ändå ner.
I dag tillbringar jag ungefär halva året på träningsläger i Berlin och halva året hemma i Nyköping. Jag har boxats tjugo matcher som professionell boxare och vunnit samtliga. Jag spås en ljus framtid inom boxningen och kanske går min dröm i uppfyllelse ändå.
Jag kan med säkerhet säga att mitt liv hade sett annorlunda ut om jag inte hade vågat satsa. Jag hade varken vågat eller kunnat satsa utan stöd. Det jag vill säga med detta är inte bara att ni ska våga satsa på det ni brinner för, utan att ni också ska uppmana andra att göra samma sak. Ge ert stöd. Någon behöver det.
Erik Skoglund
Tar med fåtöljen till ödeön
Namn: Erik Skoglund.
Ålder: 23 år.
Familj: Sambon Angelica och bonussonen Mike.
Gör/Yrke: Boxare, tränar för det mesta.
Smultronställe: Fotbollsvägen 15.
Gör helst på sommaren: Grillar.
Tar med till en öde ö: Min fåtölj.