När någon berättar en historia om ett möte med en orm, hakar i princip alla på. Det är något med ormar som väcker starka känslor, instinktiva. Det är lite som när någon visar ett ärr och plötsligt ska alla berätta om benbrott och skärsår i ett sammelsurium av skrönor och ljugarbänk där alla vill vara värst.
Själv är jag inte ormrädd, men har heller ingen önskan att klappa och krama, om vi säger så. Men med en allergisk bror var kräldjur det enda sorts husdjur som stod till buds för mig och mina syskon när vi var små. Den lilla majsormen som min bror fick växte och blev väl 120 centimeter ungefär, och matades med möss, som köptes hela och frysta i djuraffären. Grannskapets alla ungar kom en gång i veckan för att se på spektaklet.
Den där ormen rymde sedan, precis som alla andra små djur min bror fångade – väsande snokar, sprattlande ringormar och äckliga vårtbitare och gud vet vad. Nu i efterhand misstänker jag att våra föräldrar släppte ut hans fångster så fort vi somnat på kvällen. Vad det blev av majsormen vet ingen, men den kanske klarade sommaren ut innan den frös ihjäl. Majsormar är inte gjorda för vårt klimat.
Det är däremot huggormar och snokar, och på dagens personligtsida kan ni läsa om Sonja Länn som har fullt av dem i trädgården. Kolla in den länkade artikeln för att läsa om hur hon hanterar den något gastkramande kombinationen ormar och barnbarn.