Kvinnor som sparkar på en boll. Hur kan det vara så himla provocerande? Ja, ni har säkert läst om damlandslaget i fotboll som hotas, hånas och förlöjligas när de spelar fotboll. Under ett EM på hemmaplan, en folkfest vi aldrig tidigare upplevt i damfotbollsvärlden, roar sig folk med att håna och bespotta de kvinnliga fotbollsspelarna.
Även herrlandslaget får ta en hel del kritik när de spelar boll. Men de får kritik för vad de gör på planen, inte för hur de ser ut, vem de ligger med eller för sin bröststorlek.
Orden som mötte det twittrande landslaget efter premiärmatchen mot Danmark är inte av denna värld. Det snackades om att damerna våldtog Gamla Ullevi, att de var horor hela bunten och dessutom – ve och fasa – finns det ju faktiskt lesbiska i laget.
Det är så brutalt vidrigt. Det rör sig inte om att folk kritiserar damfotbollen. Att snacka om våldtäkt och horor – sådan kritik får aldrig herrlandslaget. Av den enkla anledningen att de är män.
Och fortfarande, år 2013, när EM blivit en folkfest vi aldrig sett i damfotbollsvärlden, så ska kvinnor fan inte få sparka på en boll. Det är lätt att säga att det bara är idioter som skriver att damlandslaget är horor, att de våldtar Gamla Ullevi eller att alla är lesbiska. Det må vara sant. Men kritiken, den onyanserade kritiken som gör gällande att damfotboll suger för att det är just damer som sparkar boll, finns där ute i det fria. Den finns på bussen mot Stopp i Gnesta, på träningsanläggningen vid Rosvalla, vid
skolbänkarna på Gripenskolan.
Tro mig, jag har levt i den här bubblan i halva mitt liv. Jag vet inte hur många gånger jag behövt försvara mitt intresse för damfotboll inför vanliga Svenssons som inte uttrycker sig idiotiskt men ändå påvisar ett förakt för fotbollsspelande kvinnor. Jag vet inte hur många gånger jag blivit ifrågasatt för att jag tycker att damallsvenskan är bättre än herrallsvenskan. Hur många gånger har jag behövt försvara min högst personliga åsikt, en åsikt jag aldrig försökt påtvinga någon annan. 10, 100, 1 000 gånger? Antagligen fler än så. I skolan, på stan, på krogen, till och med i journalistiska kretsar.
Näthatet, kvinnoföraktet vi sett under EM, är givetvis mycket värre än det jag upplevt
i verkligheten. Så mycket äckligare. I lördags spelade landslaget ytterligare en EM-match på ett fullsatt Ullevi i Göteborg. Kärleken och hyllningarna flög genom luften i flera minuter efter matchen.
Det är den känslan jag vill berätta om för min systerson – som för en månad sen fyllde två år – när han om tio år frågar hur det var att uppleva ett mästerskap på hemmaplan.
Snälla, låt mig slippa berätta för honom om näthatet, horor, kossor och våldtäkter.
Låt det räcka nu.