Nu nalkas årets fattigaste helg – och rent nöjesmässigt kanske även den tråkigaste. Det händer liksom i n g e n t i n g. Personligen gör det mig detsamma. Det finns lite mat i frysen, massor av snö att leka i, och skulle det av någon anledning bli långtråkigt så finns det ett gäng dåliga samveten att ta tag i – garderobrensning och nya bindningstider för huslån för att nämna några.
Man kan även testa att leva som pastor Pete Owen Jones – nämligen helt utan pengar.
"Att leva ett enkelt liv" är namnet på en brittisk dokumentärserie i tre delar från 2010, som just nu visas på SVT och play.
Serien handlar om pastorn Pete Owen Jones som under ett halvår försöker dra ner på sin konsumtion och bara leva på egna grödor. Visst, att han har en egen liten gård där han odlar egna grönsaker, plus att han faktiskt väljer att utmana sig själv under sommarmånaderna, gör att det naturligtvis inte går att jämföra med de människor som kanske lever under existensminimum i en hyreslägenhet – eller i värsta fall utan tak över huvudet. Men programmet väcker en del funderingar.
Kan man verkligen leva ett enkelt liv som inte bygger på arbete för att konsumera. Hur gör man och hur påverkar det ens relationer till andra?
I del två som visades i veckan, gav sig Pete Owen Jones ut på en 20 mil lång vandring. Utan pengar, mat eller husrum var han helt beroende av andras generositet och givmildhet. Stundtals var det plågsam tv. Att fråga helt främmande människor om de vill köpa några bananer, en bit ost eller bröd för att man är hungrig, kräver inte bara mod. Utan att man även sväljer hela sin stolthet och sitt ego. Under den två veckor långa vandringen tvingas han lägga egot åt sidan, för att faktiskt överleva. Jag vet inte hur mycket han spelade, men när han avverkat den långa vandringen var han naturligtvis en mer ödmjuk person. Men hans viktigaste lärdom var att det kan vara lika tillfredställande att be någon om hjälp, som det är att hjälpa andra. Det tål att tänka på.