Som jag kommer ihåg det var det en vinterdag i årskurs sex. Över skolgården vilade ett snötäcke och på min vinterjacka syntes en knapp: en röd sol mot en gul bakgrund och med texten "Atomkraft – nej tack". Det var en strid att bära det där märket. De tuffa killarna brukade kalla mig för "j-vla skogsmulle". Jag och mina kompisar brukade stammande svara något om Harrisburg och mänsklighetens undergång.
Ända sedan dess har kärnkraftsfrågan varit infekterad men jag tycker mig ha märkt att debatten har blivit mer sansad på senare tid, från båda sidor. För några dagar sedan kunde vi bland annat berätta om att SSAB hoppas få fram ny teknik som gör att stål kan framställas med hjälp av vindkraft i stället för med kol och precis innan helgen berättade vi om att framtiden för de svenska kärnkraftverken är högst osäker. Nyheterna ledde inte till några heta diskussioner.
I dag verkar nästan vindkraften ha intagitplatsen som det energislag som skapar de mest infekterade diskussionerna. Nästan varje gång vi på SN skriver om planer på nya vindkraftsparker brukar en hel del läsare höra av sig och berätta om sina tankar, för eller emot. I dag startar vi en serie som tar ett större grepp på vindkraftsplanerna i Sörmland. Återstår att se vad ni tycker.