Att beskriva vad det är som är grejen med löpning så att det går in under huden på en ickelöpare, är lika svårt som att förmedla en het kärleksakt i skrift utan att det låter banalt och klyschigt – nästan helt omöjligt alltså.
Vissa känslor går det helt enkelt inte att sätta ord på.
Själv hade jag inte fått ett ord skrivet under vissa perioder utan löpningen som katalysator. Jag har sprungit mig igenom en jobbig separation, för att rensa en överhettat hjärna, för att kunna andas, för att kroppen efter några dagars vila nästan skrikit efter att få röra sig. Jag har sprungit för att tävla, för att hinna i tid till en buss eller ett tåg, för att överhuvudtaget palla med att leva i det här stressade tidevarvet.
Men att förklara vad jag känner just då, när jag ensam springer, eller om det är en bra dag, nästan flyger fram genom skogen och känner hur lungorna fylls med luft. Och hur blodet pumpar genom varenda ven i kroppen. Det blir som ni ser – bara platt.
Den 9 november går startskottet för löpmanifestationen "Run for your life" som ni kan läsa om här ovan. Att Riksteatern arrangerar en löpstafett i kampen mot klimatförändringarna är en behjärtansvärd sak och även om själva löpningsmomentet är symboliskt, har löpning historiskt handlat om överlevnad för både mänskligheten och för den enskilda individen.
I går landade Christopher McDougalls nya bok "Natural Born Heroes" i mitt postfack. Jag är skeptisk till om den kan överträffa föregångaren "Born to run" som inspirerade en hel generation löpare att börja springa "barfota". Vill man komma under huden på en löpare är det fortfarande Haruki Murakamis lilla mästerverk som gäller.