God sommarmorgon igen!
Satte du morgonkaffet i vrångstrupen när jag skrev om unga som använder sex som självskadebeteende sist?
Jag tänker inte be om ursäkt för det. Hur gärna jag än skulle vilja fylla de här raderna med grilldoft, lena klipphällar mot bara ben och ostyriga molntussar som drar förbi är jag ändå tvungen att återigen rikta ett skarpt strålkastarljus mot ett av de mörkaste och mest osynliga av samhällets hörn. Mot de tysta barn som sällan blir uppmärksammade av vuxenvärlden.
Säg hej till Linda, i dag 21 år. När hon som 15-åring hade blivit utsatt för en våldtäkt ville hon ta tillbaka kontrollen över sig själv och situationen genom att fortsätta ha sex, ibland på samma våldsamma sätt. Hon sökte själv upp sina förövare – för att på ett paradoxalt sätt lindra sin egen ångest.
Ingen såg. Ingen pratade om det, allra minst Linda själv.
– Alla har blivit lika förvånade när jag sedan berättade att jag självskadade genom sex. De anade ingenting. De gånger jag visade att jag mådde dåligt trodde de att det berodde på våldtäkterna, vilket detdelvis gjorde – men också för att jag hade fastnat i det beroendet att skada mig själv och straffa mig. Jag visste inte hur jag skulle ta mig ur det. Jag skämdes för attjag använde sex för att skada mig själv, berättar hon i dag.
Barnen som är tysta, barnen som skäms– hur ska vi egentligen hjälpa dem? Kanske har du själv en tonåring som du är orolig för? Ta då den känslan på allvar. Sopa inte undan den med ”asch, det hör ju puberteten till”. Det är mycket möjligt – men kanske längtar ditt barn mest av allt efter att få en enda fråga av dig: ”hur mår du – egentligen?”
Små barn kräver mycket tid och uppmärksamhet av sina föräldrar. Vi är med dem jämt. Vaktar dem. Passar på dem.När barnen börjar komma upp i tonåren är det lättare att släppa. Lättare att skylla på ”hen vill hellre vara med sina kompisar än med mig”.
Det är här det börjar bli farligt. Om vi inte känner våra nästan-vuxna barn, som dessutom befinner sig i en extremt skör tid i livet, är det lätt att missa de signaler de faktiskt sänder ut. De berättar med största sannolikhet inte vad de utsätter sig för rakt ut och stunden när berättelsen kommer är oftast när man är upptagen med något helt annat. Man kanske lagar mat tillsammans eller mekar med en cykel. När uppmärksamheten och närvaron finns där, men barnet upplever att allt ljus inte är riktat mot henne eller honom kan orden börja komma – men bara om man har utrymme, ork och möjlighet att lyssna vidare.
Släpp bråttomkraven.
Det är nu du kan rädda liv.