Säg Jakob Hellman till en man i 50-årsåldern och jag garanterar att han får något glansigti ögonen.
1989 släpptes den mytiska plattan "…och stora havet" som fortfarande är Jakob Hellmans enda studioalbum. Som så många andra artister, som släpper en platta för att sedan gå in i tystnaden, borde även Jakob Hellman ha förpassats till facket "one hit wonder" för länge sedan. Men Jakob Hellman är inte vem som helst. Nöjesguiden har utsett "...och stora havet" till århundradets svenska album. Och trots att det gått 26 år lyfts albumet ideligen fram av musikkännare i branschen.
På fredag och lördag gör Jakob Hellman något av en comeback på Skottvångs Grufva. Genom åren har denne mytomspunna man visserligen gjort sporadiska spelningar runt om i landet – han har till och med spelat på Allsång på Skansen. Men för alla Hellman-fans blir helgens två spelningar förstås något alldeles magiskt.
Inför denna happening har jag därför gjort lite research om Jakob Hellman. Genom att fråga musikkunniga människor i min omgivning har jag kommit fram till följande: Kvinnor under 40 år vet knappt vem Jakob Hellman är. Inte killar under 30 heller. Medan män i 45–55-årsåldern nästan börjar gråta av nostalgi.
En god vän till mig, som även är rätt musikkunnig, hävdade skämtsamt att "Tjejer inte är tillräckligt kunniga för att förstå sig på bra musik" medan en annan kompis (också man) menade att Jakob Hellman med sitt album satte ord på alla de känslor som killar i tjugoårsåldern bär runt på – men kanske inte har någon att prata med om. Kvinnornas utlåtande har mer gått i stilen: "Trallvänlig pop" och "Låten ’Vara vänner’ var ju bra".
Själv har jag aldrig haft någon djupare relation med Jakob Hellman, men förstår grejen med texter som slår an. Senaste åren har jag flera gånger återvänt till det kanadensiska bandet Arcade fires album "Reflektor" Plattan kom 2013 men vissa låtar i albumet kvalar lätt in på min topp tio – särskilt titelspåret som kan vara den låt jag lyssnat på flest gånger i livet. Vid första lyssning kan man lätt få uppfattningen att "Reflektor" är en rätt banal pop-dänga. Men googlar man på låten finns det musiknördar runt om i världen som analyserat texten och som beskriver den som ett Orfeus och Eurydike-drama i modern tappning, skriven i Kirkegaard-anda.
Och precis så här är det med musik. Oavsett om vi är melodi eller textmänniskor, drabbas vi av den. Musik tröstar, gör oss lyckliga, manar till eftertänksamhet, får oss att gåta, eller vilja skratta och dansa.
"Jag såg stora havet i dag, jag förstod hur stort det var" lyder en textrad ur titelspåret på Jakob Hellmans enda skiva. Självklar kan tyckas. Men efter framgångarna med "...och stora havet" hamnade Jakob Hellman i en livskris, där folks förhoppningar och förväntningar uppenbarligen förvandlade hans liv till en personlig tragedi. Men han reste sig och 2012 gav Hellman ett löfte om att göra en ny skiva. "Jag kommer spela in en ny skiva men kan inte säga när" sade han i en intervju till alltomstockholm.com. Nu har det gått ytterligare tre år. Kanske känner han sig bakbunden, för i samma stund han släpper en ny skiva kommer myten runt "...och stora havet" upphöra. Det skulle få vilken artist som helst att tveka.