När jag var liten på 70-talet hade kollektivismen kanske sin storhetstid. Jag och min mamma bodde i en trea i ett typiskt lägenhetsområde där husen såg likadana ut. Bruna och hemskt oestetiska stod de där rad på rad och i mitten av detta typiska lägenhetskomplex låg gården med lekparker, piskmattsställningar och kullen, säkert uppbyggt av schaktmassor, men där alla ungar åkte pulka och trickskidor vintertid.
Nedanför vår balkong på tredje våningen låg ett dagis (japp, man sa dagis på den tiden). Hur som helst var det en sådan där vårdag. Dagisungarna skulle få äta mellanmål utomhus, mamma satt och lapade sol på balkongen när det plötsligt blir ett himla liv därnere på dagisgården. En av ungarna obstruerade, vi kan kalla honom Pelle, varpå en dagisfröken hotade barnen genom att säga: "Om inte Pelle sköter sig, får ingen av er saft och bulle". Det här upprörde min mamma så till den milda grad att jag 38 år senare minns det som i går och uppenbarligen skriver en krönika om det just nu. Jag fattade naturligtvis inget av det då. Men efter att ha varit med på folkhemsresan, där samhället delade in människor i grupper och inte efter individer, längtade mamma uppenbarligen efter något annat. Antagligen ville hon ha en värld där individen stod i centrum och själv kunde styra sina val och handlingar och inte bestraffas kollektivt. I dag har pendeln totalvänt. Aldrig har vi haft mer frihet på alla plan än just nu och aldrig har individen skrikit högre än just nu. Men det superindividualistiska samhället som digitaliseringen bland annat banat väg för är inte bara av godo. Pendeln har, eller är på god väg att peaka, och nu söker mänskligheten åter efter fasta ramar och sammanhang som kan leda oss framåt, eller snarare sagt bakåt, om man ska tolka den debatt Trump-valet i USA fört med sig.
Min mamma dog 2001 men jag är inte riktigt säker på att det var den här utvecklingen hon drömde om den där soliga vårdagen på 70-talet.
KULTUR- OCH NÖJESREDAKTÖR
0155-767 25