Medan vanliga människor har Jocke Berg, Håkan Hellström eller Bruce som idoler, är jag en sucker för äventyrare.
Personer som utmanar sig själva, som tänjer på gränserna för vad som är fysiskt möjligt, fascinerar mig nått så oerhört.
Ett tag följde jag exempelvis triathleten Jonas Coltings blogg slaviskt. Läste om den enorma mängd träning som han utsatte sig för innan Ultraman på Hawaii 2010 där deltagarna först simmar en mil på öppet hav, sen cyklar 42 mil för att avsluta med en ultramara på 8,4 mil. Kollade på filmklipp från själva tävlingen där han pressade sig till sitt yttersta – hur är det ens fysiskt möjligt att hålla ett fyraminuterstempo per kilometer under åtta mil?
Jag är också besatt av folk som bestiger berg och under en period slukade jag det mesta som kom i min väg, bara det handlade om Mount Everest.
Basläger, nord och sydpass, Khumbu isfall, Dödens zon, Hillary step, olyckor och hjältar som ryssen Anatoli Boukreev som hann att bestiga sju av världens 8000-meterstoppar utan syrgas innan han omkom i en lavinolycka på Annapurna 1997. Under det tragiska dygnet 10 maj 1996 då 12 personer dog på Mount Everest räddade Anatoli ett antal personer i stormen, genom att bära dem ner på ryggen – så imponerande coolt.
Flera av de personer jag numera följer på Instagram är också äventyrare av rang, bland annat följer jag killen som var först i världen med att bestiga Mount Everest både från nordsidan och sydsidan under samma expedition – just nu springer han dock pilgrimsleden Santiago de compostela.
De här gränserna och hur man hela tiden flyttar fram sina referenser för vad som är fysiskt möjligt pratade Micke Wallström om en hel del när vi träffades förra veckan.
Att färdas 140 mil på skidor under ett svep är en bedrift som mycket få människor skulle klara av. Samtidigt menar Micke att det mesta faktiskt är möjligt – bara man väl bestämmer sig.
Liksom många andra i dagens moderna samhälle har även Micke Wallström ett jobb som tar mycket kraft och energi. Omorganisationer tvingar fram supermänniskor som blir nya referenser för vad en person ska klara av att prestera på en viss tjänst.
Kanske är det därför ännu viktigare att våga hoppa av livskarusellen en stund. Att våga omsätta den där fantasin om det stora äventyret till verklighet – oavsett om det handlar om att vandra Kungsleden, bestiga ett berg, segla över ett hav eller åka skidor genom den svenska fjällkedjan.
I Mickes fall ledde de till att han blev en klokare person än innan och enligt honom själv även en bättre pappa och äkta man.
För egen del innebar mötet med Micke att jag fått ännu en idol att inspireras av. Och kanske vågar jag någon dag ta mig an den där bergstoppen mellan Tibet och Nepal.