Sverigedemokraterna sprider flygblad med bilder på madrasser i rader. Vid varje madrass, bäddad med vita lakan, står en rulle toapapper och en tandborstmugg. Syftet är att avskräcka människor på flykt från att komma hit: se, det här är allt ni blir erbjudna.
Tänk dig själv att du under flera år levt med kriget som vardag, i ett samhälle som kollapsat. Att du därefter har riskerat livet – och gjort av med alla dina besparingar – för att ta dig därifrån. Du har rest över havet i en båt som tar in vatten. Du har hållit dina barns hand och hoppats att snart, snart är det över. Snart kan de få vila. Snart kan du få vila.
I det ljuset kanske den där madrassen med de vita lakanen inte längre ter sig så avskräckande.
Bildvalet till SD:s kampanj visar mest av allt att vi är bortskämda. Ja, jag vet, du kanske reagerar på ordvalet. Visst finns det människor även här som saknar det mest grundläggande. Men för många av oss – eller åtminstone de som gjort SD:s kampanj – kanske en madrass på ett cementgolv ter sig som höjden av primitivitet. Det värsta vi kan tänka oss.
För den som tillbringat månader på flykt, som vet hur det är att vara trött, rädd och hungrig. För den som inte vet vid vilken vägren/parkbänk/tågstation nästa natt ska tillbringas. För den som uträttar sina behov inte när den behöver det utan när tillfälle ges kan till och med en madrass, en toapappersrulle och en tandborste te sig som en dröm.
GNESTAREPORTER veronika.skarlund@sn.se 0155-25 68 19