Fukushima. Ett namn som blivit synonymt med en av modern tids största kärnkraftskatastrofer, som geografiskt inträffade långt bort för oss i Sverige. Men, för min del kom den katastrofen också mycket nära. Otäckt nära.
De flesta av oss hade nog inte hört namnet på det japanska kärnkraftverket Fukushima innan förmiddagen den 11 mars 2011 när nyhetssändningarna på tv fylldes av rapporter om en tsunami som från Stilla havet hade slagit in över Fukushima, på Japans östkust och allvarligt skadat det stora kärnkraftverket där. Jag reagerade däremot när Fukushima nämndes första gången, eftersom jag bara några dagar tidigare läst namnet i ett mejl från min bror Bertil, som befann sig i Japan med sin japanska fru, Masumi. Han hade skrivit att de var på väg för att besöka vänner som bodde ute på landsbygden nordväst om Fukushima. Hur långt från Fukushima vännerna bodde hade inte Bertil nämnt.
Läget är alltså att jag sitter i en villaidyll i Hässelby och äter frukost ihop med min särbo, tittar på tv-nyheterna på fyran och inser att min bror och svägerska kan befinna sig i riskzonen för en eskalerande kärnkraftskatastrof. Jag börjar direkt fundera på möjligheterna att få kontakt med dem. Jag har ett nummer till en japansk mobil som Bertil och Masumi skaffat sedan de kom till Japan några veckor tidigare, men vet samtidigt att Bertil skrivit att de förmodligen inte alltid skulle vara nåbara på den de närmaste dagarna på grund av dålig mobiltäckning i det landsbygdsområde där deras vänner bor. Jag prövar numret, men får inget svar.
Nästa alternativ är att skicka mejl till deras e-postadresser och be dem höra av sig. Bertil och Masumi har också en bärbar dator med sig. Jag mejlar och låter sedan datorn stå kvar påslagen på bordet i vardagsrummet, samtidigt som nyhetsuppdateringarna rullar på tv:n.
Jag ringer några gemensamma bekanta för att kolla om de möjligen hört något från Bertil eller Masumi, men får bara negativa svar.
De närmaste timmarna går. Vi sysselsätter oss med diverse småfixande i huset och ute i garaget, med täta kollar av datorn och tv-nyheterna. En bit in på eftermiddagen, när jag går förbi och kollar datorn, har det kommit ett mejl från Bertil. Äntligen. Jag öppnar mejlet och läser. Nu är det kvällstid i Japan. Det visar sig att de varit ute på en lång dagsvandring med sina vänner, nyligen kommit tillbaka och fått en uppdatering på vad som hänt under dagen. Bertil hade givetvis insett att många i Sverige visste ungefär var de befann sig och hade genast satt sig vid datorn för att meddela alla att de var välbehållna. Det är med stor lättnad jag läser de rader han skrivit.
Bertil berättar att de befinner sig på ett ganska säkert avstånd från Fukushima och ska dagen efter, vilket var deras ursprungliga planering, resa vidare till Masumis hemby väster om Kyoto, i västra Japan. Där väntar en betydligt lugnare avslutning på deras Japanvistelse, med ett bröllop i familjen som höjdpunkt.