Vi hade ingen direktkontakt med vår yngsta flicka Amela eftersom det inte fanns någon telefonförbindelse med Kroatien. Men Alisa i Sverige informerade oss om henne. Vi längtade så mycket efter henne. Jag ville höra hennes röst och försökte skapa ett internationellt nummer för att kunna ringa till Kroatien. Men det gick inte. Det enda sättet var att ringa via radioamatörer.
De fanns i olika städer i Bosnien och i Serbien, men det var svårt att komma fram. Men jag gav mig inte. Jag satt och ringde flera nummer hela dagen och hela natten. Jag brukade komma fram efter midnatt och väntade på att radioamatören skulle ringa upp mig. På det sättet fick jag höra av min Amela minst en gång i månaden. Jag var mycket tacksam för radioamatörerna, de var riktiga humanister, de var de enda människor som hjälpte alla oavsett nationalitet. Om jag kunde, skulle jag ge dem det största priset för deras frivilliga arbete och mänsklighet. Ett stort tack till dessa hjälpsamma människor.
Varje dag hörde man att någon mördats, om fysisk och psykisk tortyr. De två största moskéerna, Ferhadija och Arnaudija sprängdes en natt. Ferhadija som var byggd år 1548, var Banja Lukas symbol. En natt, två månader senare, sprängdes alla andra moskéer. Det var förskräckligt. Det började sent på natten. Först hördes en explosion någonstans långt ifrån. Efter femton minuter kom en till, en till och sedan en var femtonde minut. Varje gång kom explosionerna närmare och närmare. Hela staden skakade. Den värsta smällen hörde vi i gryningen, alla fönster i vårt hus skakade. Det var vår moské i Mejdan som sprängdes.
Nu raserar de alla våra moskéer, sa jag till Kasim. Nästa morgon var Banja Luka utan sina moskéer. Då stod det klart för oss muslimer att det inte fanns plats för oss i Banja Luka. Våra liv var i fara.
Längtan efter barnen blev större och större. Mest efter Amela för att hon var yngst och Alisa var ju med sin familj. Min man sade att han skulle gå till fots till Rijeka om han bara kunde komma igenom alla kontrollstationer på vägen. Det skulle jag också ha gjort. Det var sorgligt att se honom när han grät. Jag tröstade honom med en klump i halsen. Det kändes som att allting kommer att explodera som en bomb i mig.
Men man måste gå vidare, man måste leva, man måste kämpa. Vi var utan pengar, men vi hade den snälla Bozana. Jag fortsatte att sy babyblöjor, skjortor och byxor som hon sålde i affären. Hon kunde sälja allt möjligt för att alla varor tog slut i affärerna och det gick inte att beställa hem nya. En vän till mig sålde Alisas studentklänning i sin affär, jag var ledsen, men jag var tvungen. Min serbiska grannfru Marija grät med mig. Hon var arg på alla serber som köpte våra minnen billigt. Hon visste att det var en hjälp för oss, men ända, hon skulle helst hjälpa människor utan att ta betalt om hon hade kunnat. Marija var en god kvinna.
Vad jag än gjorde var barnen i mina tankar: Vad gör de nu, hur ser Alen ut, hur är det med Amela i Rijeka? Inte bara vi, utan många föräldrar skickade sina barn över gränsen. Staden blev utan ungdomar. Våra blev utkastade från stan och de andras till krigsfronten. Det hördes inga barnskratt längre, inget buller från vår takterrass. Det var väldigt tyst.
Jag gick ofta upp till terrassen, men jag såg bara barnens namn och datum skrivna på väggarna: Tarik och Kenan 10 juni -92, Adnan och Aida 5 sept -92, Amela, Eli, Buba, Mirsada, Zoran 4 maj -93, Maki, Jasko…
Det gjorde ont.