Vi har fallenhet för att ramla i vår släkt. Utan tvekan.
Och syndromet börjar göra sig till känna när man når medelålder.
Min mamma var känd – eller snarare ökänd – på alla Mcdonaldsrestauranger mellan Arlanda och Gamleby. Vid varje tillfälle, och jag säger det med eftertryck, varje tillfälle så tillbringade hon mer tid på golvet än på benen när hon gick in på snabbmatshaket. Det gick så långt att min pappa inte ville kännas vid henne utan mer eller mindre promenerade förbi, medan hon låg och tränade torrsim.
Nu har jag tydligen nått den åldern också. Jag har förkärlek för att ramla rakt framåt. Senast var på promenad med min morfar, man och hund. Helt plötsligt låg jag raklång på trottoaren med blodigt knä och stukad tumme. Min 98-årige morfar erbjöd mig galant sin rollator.
Jag önskar att jag hade mer av min mans gener i mig. Min svärmor hade en fallenhet för snygga markkontakter. Som den gången hon rullade som ett bowlingklot över motorvägen i Klippiga bergen på jakt efter ett kodakögonblick med en bergsget, eller som när hon med naturlig grace dalade genom matssalsbordet – just där bordsskivorna delade på sig – efter att ha skruvat bort en glödlampa.
Hade det varit jag hade jag blivit gipsad, hon reste bara på sig och fortsatte som om inget hade hänt.
SPORTREPORTER ulrika.cummings@sn.se 0155-767 47
Ulrika Gustafzon Cummings