Höstkvällen var alldeles stilla – så stilla att de blodröda löven utan problem klamrade sig fast vid trädgrenarna. Och mellan hyreshusen i Bollmora var det nästan knäpptyst. Det enda som hördes var de ekande skratten från några gungande pojkar.
En av de där pojkarna var jag. Kvällen har etsat sig fast i mitt minne eftersom jag plötsligt fick syn på något mäktigt. Om mitt minne inte spelar mig ett obegripligt spratt svävade plötsligt ett stort metalliskt klot fram över hyreshusen och parkerade sig ovanför oss. Våra skratt tystnade och i stället stirrade vi med öppna munnar. När klotet sakta började försvinna sprang vi efter, upprymda och andfådda.
När vi kom till en skogsdunge några hundra meter bort stannade klotet. Under någon minut stod det stilla som en gigantiskt måne, innan det plötsligt försvann rakt ut i rymden.
Den där kvällen satte sina spår. Under många år var jag helt frälst i allt som hade med rymden att göra och under en stor del av min vakna tid omfamnade jag en naiv kärlek till allehanda UFO-litteratur.
Bland barnen på Alpha finns det säkert någon som är lika frälst som jag var då. På fredag får de besök av Christer Fuglesang, den enda svenska rymdfararen. Avundsjuka är bara förnamnet.
NYHETSCHEF roger.sundberg@sn.se 0155-767 91