Så här års är det mycket som ska fixas innan man kan andas ut och gå in i semesterläge. Trådar ska knytas ihop, projekt ros iland, och på det personliga planet är det också avslutningar och presenter som ska fixas och hur ska vi ta oss till själva kalaset förresten och samtidigt är det fint väder och ljust till elva så inte vill man lägga sig.
När morgonen kommer är jag alltså trött. Hasar och masar mig ur sängen, ännu en proppad arbetsdag. Frukosten kastar jag i mig och kläderna har jag lagt ut kvällen innan för vid den här tiden på dygnet fattas inga beslut i onödan. Rafsar ihop mina grejer, ner med matlådan i väskan. Så.
Men var är nycklarna?
River bland grejerna på hallbyrån. Nej.
Tittar i väskan igen. Nej.
Stampar in i köket, med skorna på och drar med mig lite grus som glatt bosätter sig i mattan. Köksbordet? Nej. Diskbänken? Nej.
Väser "men för helvetes jävl....", tittar på klockan, borde gått till bussen för tre minuter sedan och går jag inte snart missar jag den.
Stampar ut i hallen, kollar jackorna, ställer mig så helt uppgiven en sekund. Sen.
Sedan ser jag. De är i handen. I vänsterhanden.
Ja jösses. Snart så, hjärnan. Snart får du semester. Jag lovar.