När det kommer till skev nationalism tycks lättkränktheten vara bottenlös. De lättprovocerade drar stora växlar på struntsaker och kan rya om landets undergång när en förskola vill pröva ett luciatåg utan pepparkaksgubbar. Inför helgens melodifestival var det dags igen. "Men va faan – ska nationalsången sjungas på utländska? Där får man väl ändå dra gränsen!"
När de visade sig att artisterna inte sjöng nationalsången på utländska, utan bara en del andra traditionstyngda visor, så bedarrade vreden något. En och annan människa slapp hjärnblödning men det fortsatte att puttra lite småilsket på olika sociala medier. En bloggare drog till exempel upp Zlatans Volvoreklam, där fotbollsstjärnan gör vad som kanske kan liknas vid en förortstolkning av nationalsången, och såg ett mönster: det svenska håller på att försvinna, tycktes personen mena.
Nu vill jag att vi gör ett tankeexperiment. Låt oss säga att några svenskar som flyttat till England ombeds att sjunga landets nationalsång på svenska under en TV-sändning. Vi skulle alla förstå att tolkningen är en hyllning till England, de tidigare svenskarnas nya hemland.
Framträdandet på melodifestivalen ska förstås på samma sätt. Sedan var det kanske lite präktigt, men det är en annan sak.