Sommaren börjar lida mot sitt slut. Förlåt. Men det är sant. Så hur ska vi summera den? Den var väldigt solig, härlig och varm. Island tog oss med storm. Britannien drog en exit och de svenska männen slutade våldta. De ersattes av invandrarmännen. Eller pojkarna. De tog över vår maskulina stafettkukpinne som vi så länge burit, vilket var vår laglig rätt fram till 1965*. Kan det verkligen stämma? Nej, självklart inte.
Att våldtäkt, sexuella övergrepp och ofredanden skulle vara en del av andras (läs ospecificerade utomeuropeiska invandrares) kulturer men icke vår är något jag inte får ihop. De flesta kvinnor jag känner har någon gång under sitt liv upplevt just detta. Då oftast av någon närstående. Så om jag nu känner så många kvinnor som blivit utsatta borde jag ju rimligen känna lika många män som begått övergreppen. Jag borde vara fullkomligt omringad av offer och förövare i min vardag. Och jag är övertygad om att så är fallet. Så var går gränsen för att det ska vara en del av någons kultur? Jag skulle vilja påstå att det ÄR en del av vår kultur, vår manlighetskultur. Den som frodas i omklädningsrummet, på jobbet, i hemmet, på sociala medier, i Paradise Hotel. Av oss, för oss, män.
Jag får en känsla av att många snubbar i Sverige kände att det kunde pusta ut när rasistiska lobbyister lyckades förvränga verkligheten och göra sexuella övergrepp synonymt med invandring. En massa snubbar som torkade svetten och bara – "Ouff! Grabbar vi kan slappna av nu, det är inte på oss längre! Det är invandrarna. Jag vet, helt sjukt. Men det är invandrarna! Sprid vidare! Fan vad nice, Stockholmsveckan kommer bli fet i år, ses där!"
Samma snubbar, män, grabbar, killar, säger gärna i samma andetag "inte alla män", när det kommer till frågan om vilka som ligger bakom dessa övergrepp. Att de har mage att så lättvindigt ifrånsäga sig hela ansvaret är en stor del av grundproblemet. För vi kan ju inte ifrånsäga oss ansvaret och säga att vi inte har något med det att göra. Att de männen, våldtäktsmännen, på något sätt skulle vara separerade från oss. Att vi inte bär någon skuld. Jag minns jargongen i omklädningsrummet när jag utbildade mig inom dans, väldigt grabbigt, väldigt osunt. Hur vi snackade om tjejer. Hur jag snackade om tjejer. Och vi var dansare. Tänk hur det är i ett hockeyomklädningsrum. Man borde ha sagt ifrån, sagt till när jargongen inte var ok. Man kan göra en massa saker i sin vardag för att styra manligheten i rätt riktning.
För de som våldtar, utnyttjar, går över gränsen, är ju såna som oss. Vanliga killar. Han i innebandylaget, han på jobbet, han i kören, den sköna grannen, våra bröder, fäder och söner. De är en del av den manlighetskultur vi har. Det är den vi måste förändra. Väldigt få är psykfall som Hagamannen, de flesta är vanliga sköna snubbar som vi har runt oss varje dag. Därför är vi både problemet och lösningen i ett och samma paket. Grabbar, boys, gubbar! Det här är upp till oss. Och glad sommar.
*1965 blev våldtäkt inom äktenskapet ett brott.