De väl valda orden serverade kollega Björn Andersson mig inför en löprunda tidigare i somras.
Jag skulle inte säga att jag lider av ormfobi, snarare att jag tycker att de är vidriga i största allmänhet, och jag undviker närkontakt om det är möjligt. En helt rimlig inställning tycker jag.
Efter Björns visdomsord har det varit svårt att inte stirra ner i marken när jag släpat mig runt på skogsstigarna. Situationen blev ännu jobbigare när jag faktiskt stötte på en kopparorm för inte så länge sedan. Det bör tilläggas att jag ser dåligt, vägrar glasögon och tycker att linser är för bökigt, så det kan mycket väl ha varit en enorm mask eller en (vandrande) pinne... Men det fick räcka där.
Nu har jag börjat köra mina rundor vid Hållet istället. Härligt! Ormfritt! Men nya problem... Två gånger har jag varit på väg att vurpa rejält efter att ha snubblat på rötter efter "mördarbacken" vid hängbron, men ändå vinglat vidare oskadd. Senaste gången (i går) gick det inte lika bra och jag flög rakt ner i backen och slog i knät och handen rejält.
När jag omskakad kom till jobbet och nämnde min kraschlandning för Sport-Björn hade han givetvis en ormanekdot från Hållet: "Jag har ju sett två snokar para sig längt upp i "mördarbacken"".
Så när jag skriver dessa rader med svullen hand och ett skapligt köttsår på knät så har jag bestämt mig: Det får bli Ekensberg igen.