Jag är upprörd! Efter att ha lusläst SN:s välskrivna och genomarbetade artikelserie om ADHD som publicerades under helgen och i början av veckan, är jag förresten mer än upprörd.
Jag har i stort sett arbetat under hela mitt vuxna liv. Det innebär att jag ingått i en rad konstellationer och jobbstrukturer. Men trots att jag arbetat i relativt stora företag (bara i Sörmlandsmedia, där SN ingår arbetar drygt 150 personer) så har jag aldrig ingått en arbetsgrupp större än tio personer.
Mängder av avhandlingar och forskning påvisar att idealstorleken på en välfungerande grupp är fem-sex personer per ledare. Så ser det i regel ut på de flesta arbetsplatser – förutom i skolan där elevgrupper på över 30 barn per pedagog inte längre är ovanligt.
Samtidigt slår diagnostiseringen av ADHD alla rekord. Om jag tror att det hänger ihop med de stora elevgrupperna? Mitt svar är tveklöst ja. Människans olikheter är en förutsättning för överlevnad. När vi levde på stäppen för tusentals år sedan, var alla dessa olikheter och unika egenskaper en förutsättning för att vi skulle klara oss.
I dagens stora klasser finns inte längre utrymme för olikheter. Barnen måste i stället anpassas till den satta mallen. Och den som inte klarar det riskerar att få en diagnos, i stil med ADHD eller någon annan så kallad bokstavskombination. Det är hög tid att anpassa skolan efter individerna. Och framför allt minska grupperna.