Jag ligger och grubblar och tänker, från smått till stort, fram och tillbaka.
Jag ligger och blundar och tittar, till och från, om vartannat.
Klockan är 03.19 och jag har inte sovit en timme, minut eller ens sekund.
Om tre timmar ringer klockan som ska väcka mig och om fem timmar börjar skolan. För ett år sedan hade jag brytt mig, men nu för tiden är sömnlösa nätter mer av en (o)vana än ett undantag.
Jag är väl en sån där naiv människa som tror att just JAG faktiskt klarar mig utan sömn, att den bara är överskattad. Den första tanken som slår mig när jag reflekterar kring detta är att jag måste vara superwoman. Jag menar jag orkar ju faktiskt med mina dagar och är sällan ens trött, trots att jag sover minimalt.
Sen tänker jag efter en gång till och inser att jag aldrig stannar upp, aldrig stannar upp för att känna vad kroppen egentligen vill. I stället dricker jag ett par liter kaffe som substitut för sömnen natten inte ger mig. För inget eller ingen får någonsin hindra mig, särskilt inte jag själv. Det spelar ingen roll vad och hur mycket det kräver av mig, jag ska nå dit jag vill, oavsett vad.
Jag stänger av, kopplar bort och bara kör, i full fart, lite för fort. Jag vågar aldrig stanna.
Jag blundar för hinder, blundar för konsekvenser och blundar för stupet jag vet kommer komma om jag aldrig bromsar. Ingen orkar hur länge som helst, förr eller senare tar det stopp
Jag har börjat inse det. Och jag har börjat inse att av alla de hindren jag blundar för, är jag själv det allra största, det är bara mig jag måste tacklas med för att nå målet innan stupet.
Jag är ingen maskin som går att slå på och stänga av och byta ut delar på när den börjar bli slutkörd.
Jag är ingen superwoman. Jag är bara människa.