Ibland får jag frågan vad som är värst att, att vara blind eller döv. Jag har ingen aning vad som är värst men fick jag välja skulle jag vara varken blind eller döv, men nu har jag inte fått välja och då är min inställning att jag får göra det bästa av läget. När jag fick reda på att jag eventuellt skulle komma att bli blind så var min värsta farhåga att jag inte skulle kunna springa mer, men så fel jag hade. Det går alldeles utmärkt att springa med en ledsagare och att cykla tandem med en pilot är heller inget problem. På köpet får man även mycket träning i att lita på andra eftersom jag hoppas och tror att ledsagaren har koll på läget, vilket oftast stämmer men inte alltid. Jag har märkt att det är ganska många som har problem med höger och vänster, så man får vara lite extra beredd när ledsagaren säger att om fem meter så svänger vi till vänster och sedan svänger han åt höger i stället! Fast det brukar gå bra. Då är det lite värre när han säger nu kommer det en grop så du måste hoppa om två meter. Vad är en grop? Är gropen flera meter djup? Hur bred är den? Jag måste erkänna att jag föredrar att springa runt gropar i stället för att hoppa över dem. För några år sedan började jag även cykla tandemcykel och det har varit riktigt kul, främst för att det blir en helt annan fartkänsla än när man springer. Dessutom kompletterar jag och en av mina huvudpiloter varandra riktigt bra, han hör lite taskigt och saknar luktsinne men tillsammans har vi full koll.
Jag trodde att livet med ett funktionshinder skulle bli både komplicerat och innehållslöst men tvärtom är det så att några av de bästa och största händelserna i mitt liv har inträffat efter det att jag blivit synskadad:
– Jag träffade min då blivande fru! Nåja jag såg fortfarande en del när jag träffade henne så för mig kommer hon aldrig att se äldre ut en när vi träffades. Hon säger att jag har börjat bli lite gråhårig, men det har jag inte sett något av.
– Min hittills största idrottshändelse var när jag sprang in på fågelboet i Peking på Paralympicsmaran. Att få stående ovationer av ca 80 000 åskådare var en otrolig känsla.
– Den viktigaste händelsen så här långt är så klart när min dotter Elin föddes.
Sammanfattningsvis skulle jag nog säga att jag trots allt lever ett ganska normalt liv om än med lite annorlunda sätt att göra saker och ting och jag försöker se lösningarna i stället för problemen vilket gör min vardag ljus och något att se fram emot.
Förresten känner du någon duktig cyklist? Jag är nämligen i stort behov av fler piloter som jag kan tävla tillsammans med, ett av mina mål är nämligen att försöka kvalificera mig till Paralympics i Rio på tandemcykel.