"Mamma, är det där konst?"
Tioåringen pekar på en till synes vanlig pinne som hänger på en av väggarna i Moderna museets permanenta utställningsdel. Såklart är det inte vilken pinne som helst, utan en del av en protest av en konstnär – vars namn jag glömt, men som i sin samtid provocerade genom att skapa konst av skrot.
Men utan kontext och sammanhang ser det inte ut som något annat än just en vanlig pinne – en sån som tioåringen bredvid mig släpat hem i hundratal genom åren.
För mig blir pinnen en symbol för statligt finansierade museer. Man förvärvar en klenod av någon erkänd konstnär och sätter upp den på väggen. Åren går och med tiden förvandlas verket till en trist installation som mer hör hemma på en kyrkogård än på ett, i det här fallet, modernt museum.
I USA och i synnerhet New York, är de flesta museum och gallerier privata. Här måste också konstnärerna kämpa på ett helt annat sätt för att synas. Och det är inte ovanligt att vernissage och utställningar är kopplade till spektakulära event och performance för att ge betraktaren ett mervärde.
I Sverige har vi långt kvar dit och de flesta utställningar följer exakt samma småtråkiga mall. Därför var det extra kul att prata med Nyköpingskonstnären Carl Wellander som i helgen arrangerar den i särklass kortaste utställningen jag skrivit om, samtidigt som han kopplar den till ett spännande event. På lördag är det dessutom invigning av silversmeden Anna-Stina Åbergs utställning "Silver" som inte heller följer den konventionella mallen. Om den kan ni läsa om på lördag.
KULTURREDAKTÖR jenny.palmqvist@sn.se 0155-767 25