Ända sedan jag fiskade upp Blonde On Blonde och John Wesley Harding från Najz Prajz i Örebro, sent 90-tal, har jag spisat Dylan som en dåre. Det som började i den där skivbacken har med åren utvecklat sig till en stigande besatthet – och en tatuering på armen.
Det handlar givetvis mycket om musiken, men även – och kanske mer – om personen. Få musiker har så kompromisslöst format om sig själv, och gjort sådana tvära musikaliska u-svängar, som Bob Dylan. Det gör honom till ett mysterium.
Nu tilldelas han alltså Nobelpriset i litteratur. Fantastiskt fint såklart, även om utmärkelsen knappast behövs för att befästa det som alla Dylanälskare redan visste. Det som framförallt upptar mina tankar kring det här, är vad Dylan själv tycker. Det kan ju tyckas något osympatiskt att spekulera i – men jag kan inte låta bli.
Jag ser inte några lustfyllda jämfotahopp framför mig. Att bli hyllad av etablissemanget är inget som genererat dylanska glädjeskrik tidigare, eftersom det per automatik inneburit att bli definierad av etablissemanget. Inget tycks framkalla vresigare reaktioner hos Dylan än när omvärlden vill sätta stämpel på hans musikaliska gärning.
Beskedet har dessutom skapat en diskussion om vad som anses vara litteratur och vad som inte anses vara litteratur, med Dylan som katalysator. Tveksamt om han är villig att omfamna den rollen.
Jag hoppas att han kommer till Stockholm.
Med allt detta sagt finns det också något festligt i att alla litteraturvetare nu tvingas bli rockjournalister de kommande veckorna.