Jag är verkligen en person som är emot alla former av våld. Dock befinner jag mig nu i en hemsk situation där jag slåss för mitt liv. Jag har precis tvingats slå ner en person för att i nästa stund inse att nästa kommer emot mig med höjt vapen. Jag ryggar tillbaka, känner ett svärd mot min rygg, sedan ett fast grepp om min hals. Jag förstår att spelet är förlorat.
Nu visar sig plötsligt nästa person i dramat. Konung Birger Magnusson gör entré. Till mig, som spelar hertig Valdemar och till min bror hertig Erik, också fängslad, utslungas nu den berömda repliken: Minns ni Håtunaleken? Jag minns den ganska väl!
Året är 1986 och det är premiär på Nyköpings Gästabud i landsantikvarie Ivar Schnells version. Jag lägger på lite extra krut i mitt agerande, i publiken sitter nämligen min sambo och vår treåriga dotter Ida som tydligt lever sig in i spelet, det ska vi snart få erfara.
Nu har kung Birgers råa knektar fått ett rejält övertag och börjar robust och omilt att föra oss hertigar över borggården mot den väntande fängelsehålan. Nu står Ida upp, för i hennes lilla barnahuvud förstår hon att allt inte står rätt till. Plötsligt och med oanade röstresurser kan hon inte hålla sig längre utan skriker förtvivlat: PAPPAAA!!!
Det hörs över hela borggården och den dramatiska scenen kommer naturligtvis av sig en aning då munterhet sprider sig hos de som inser det familjära sambandet. Flera år senare skulle denna lilla flicka själv spela tärna i samma gästabud som min pappa och hennes farfar Rune en gång spelat kung Birger i.
Det är nu en sann glädje att bevittna hur dessa gästabudstraditioner lever vidare och utvecklas genom Teater Sörmlands försorg. Dagens föreställning och kvällsföreställningen i morgon, lördag är den sista chansen att se årets upplaga av den olyckliga brödrafejden. Slottsområdet lever också berömvärt som aldrig förr med privata initiativ som både guidar, driver kafé och har riddarskola.
Det hemska drama som 1317 utspelade sig mellan de tre bröderna på Nyköpings hus har i alla tider varit välkända. Hertig Karl lär i sitt renässans-slott ha haft en speciell nedgång från självaste rikssalen till den medeltida fängelsehålan och Vasa-sonen var säkert inte sen att efter en festmåltid underhålla sina gäster med historiska anekdoter och dito sevärdheter. I maj 1614 spelades också det första skådespelet om Nyköpings gästabud upp i Stockholm. Författare var en Johannes Messenius. 1756 och i mitten av 1830-talet gjordes andra försök att dramatisera brödrafejden.
Det var dock först när man förlade spelet till platsen där det verkligen hände som succéerna kom. Först ut var Eva Fröberg som 1914, i samband med att Södermanlands läns hushållningssällskap fyllde hundra år, blev tillfrågad om att kunna förgylla detta med ett bygdespel. 1942 är det sedan premiär för Ivar Schnells Nyköpings gästabud. Ivar spelade själv narren och var en ypperlig skådespelare. 1964 började hans spel uppföras kontinuerligt.
I sexton år, sedan 1997 har nu Teater Sörmland, först med hjälp av författare Lennart Lidström, gestaltat dramat. Vad Nyköping betyder för mig och många andra är väl ingen tvekan om. En fängslande håla!