Med badbyxorna på satt jag framför datorskärmen i ett fuktigt litet hostel i Hanoi. Med taskig uppkoppling anmälde jag mitt nystartade band till musiktävlingen Livekarusellen.
Två månader innan, dagen efter vår alldeles första spelning, hoppade jag och sångaren på ett tåg mot ett långt äventyr i Asien. Redan där kunde det knappt nystartade bandet ha splittrats och just därför ville jag se till att vi hoppade på karusellen.
Livekarusellen, som är en turné i tävlingsform, ger en klockren chans att som nykokt band få komma ut och spela, få konstruktiv kritik och inte minst möta andra musiker. Några år innan var jag med i tävlingen med ett annat band. Vi spelade på små Sörmländska fritidsgårdar och trots att det ibland bara kom fem och en halv besökare så uppskattade vi varje sekund. Vi var bara glada att få spela för människor i en annan stad, människor som inte bara var våra närmsta polare.
En gång lånade vi dock en gammal risig buss och fick med oss över 15 kompisar till en Livekarusellen-spelning i Åkers Styckebruk. Hur spelningen gick minns jag inte men vi fick i alla fall smaka på hur det kändes att leva loppan på vägen genom den Sörmländska landsbygden, som riktiga rockstjärnor.
Livekarusellen gav oss mersmak och vi ville komma ut och spela ännu mer. Därför blev det självklart att prova på det igen med mitt nya band.
Kort efter vår hemkomst från landet borta i öst drog sedan tävlingen igång. Vi fick bra respons och kom till länsfinal. Jag minns det starkt eftersom mina förebilder Queens Of The Stone Age spelade samma kväll i Stockholm. Det missade jag tyvärr då jag valde att spela i Flen. Något som blev ett mäktigt antiklimax och vi fick dessutom en klassisk punktering på vägen hem.
Sedan den dagen har jag länge varit bitter. Men jag inser nu i efterhand att Livekarusellen, och just den kvällen, på något sätt blev startskottet för mig och mitt band. I dag kan jag inte tänka mig ett liv utan att resa runt och spela rock’n’roll med mina vänner.