Som barn fanns det en stress och skräck som hängde över chokladkalendern för mig. Om jag inte passade mig fanns risken att kalendern tömdes innan julafton.
Låt mig förklara det här. Jag har alltid varit duktig på att spara godis. Jag hade en liten ask på mitt rum där jag kunde spara lördagsgodis hela veckan, till mina bröders stora förtret. Jag kunde komma mitt på en sketen onsdag med ett godissnöre och suktretas, som ett riktigt litet as.
Kanske var det därför lite rätt åt mig att min storebror, vid flera tillfällen, faktiskt åt upp min chokladkalender i förtid.
Eller nej, jag tar tillbaka det där. Det var faktiskt inte okej! Chokladkalendern är helig.
Antingen hade han:
A. Ätit upp hela kalendern, eller:
B. Ätit upp vissa luckor i den, och stängt dem så de såg ut som att de var oöppnade, (och en gång till och med ätit upp julaftonsluckan, ni vet, som öppnades som en kyrkport och var det heligaste heliga).
Jag blev så arg att jag skummade, argare än Gollum när han upptäcker att Bilbo snott ringen för honom. Filthy thief! Julfrid? Glöm det.
Därför är det faktiskt riktigt gött att som vuxen få ha sin chokladkalender helt ifred. För ja, jag är 26 år, och jag har fortfarande chokladkalender. Kanske mest för att jag får en av min mamma. För sina föräldrar blir man aldrig riktigt vuxen, liksom. Vare sig juletjuven eller arga Gollum. Tur det.