När känslan är så stark att man nästan stannar hemma istället. Men någonstans långt inuti finns en drivkraft som gnager på och gör det värt mödan att gå till skolan. För mig är drivkraften främst betygen och tanken av att när allt är över så kommer det vara värt det, alla år av slit kommer vara så värda.
Och det kan rent av göra mig sur att jag ser skolan som ett sådant besvär, som att jag har det dåligt som ska behöva stressa ihjäl mig två dagar innan jag har prov eller vakna upp klockan sju varje morgon för att gå till skolan när det i själva verket är ett privilegium alla inte har. Det gör mig sur att tänka på hur vi ibland kan klaga, skolka och ta allt för givet när någon på andra sidan världen skulle offra allt för att få ha en bråkdel av våra förmåner.
Missförstå mig inte. Jag menar absolut inte att vi inte har rätten att klaga eller att man aldrig får känna sig nere. Det jag dock önskar alla, inklusive mig själv, är att sluta ta skolan för givet. Så många längtar efter den dagen då det inte längre är nödvändigt att gå till skolan, men det är minst lika många som saknar skolan och ångrar att de inte ansträngde sig och använde sig utav sin fulla kapacitet när det väl är över.
Jag är medveten om att folk inte kommer ändra hela sitt synsätt på skolan efter att ha läst det här. Men det tänker i alla fall jag försöka göra – för jag vill inte kolla tillbaka om några år och ångra mig.