Ett av de mest berörande reportagen jag någonsin har läst, blev aldrig publicerat i SN. Carina Fredrixon och Jens Alvin hade följt 88-årige Allan under hans besök på äldreboendet där hans fru vårdades. Hon hade långt gången Alzheimers och efter ett helt liv tillsammans såg Allan henne försvinna bort, bit för bit. Det fanns så mycket kärlek, och förtvivlan, i hans berättelse och både text och bilder speglade det oändligt vackert. Hans ord, hans blick, hans hand som smekte hennes panna.
En knapp vecka innan reportaget skulle ha publicerats dog hon, Allans Elsie.
Efter begravningen åkte jag till Allan med reportaget, som SN:s AD Elisabeth Eriksson hade redigerat. Jag visade det för honom, och jag tror att han tyckte om det.
Det låg kvar på tidningens server i över ett år innan jag gick till slut sa okej till att radera det.
Det finns andra historier som har berört mig djupt, och som inte heller har publicerats. Jag minns mannen som ringde en tisdag tidigare i år, som var ledsen över något dumt som han hade gjort. Och mamman som var upprörd över hur hennes son behandlades av sin arbetsgivare. Ibland blir det ingen artikel för att vi bara har den ena sidan av historien. Ibland finns inte ens någon historia att sätta på pränt. Personen som ringde behövde kanske bara få berätta för någon, känna att någon lyssnade en stund.
Men ofta skriver vi förstås, som när en klasskamrats mamma mejlade en osannolik historia om en pojke med en medfödd skada, som – kanske – skulle kunna gå om han fick en operation i USA. Eller när en hel ort engagerade sig för att pendeltåget skulle bli kvar. Eller när en 14-årig flicka inte fick återförenas med sin mamma, eftersom Migrationsverket tyckte att hon redan hade en familj i Nyköping.
– Förstår de inte att det är skillnad på att få bo hos sin moster och att få leva med sin mamma? sa flickan i reportaget.
Jag förstod precis.
I dag berättar SN:s reportrar själva om några av de möten, människor och händelser som har berört dem mest under 2013.