Jag måste erkänna att jag för några år sedan ibland brukade tappa hoppet om att idrottsrörelsen skulle bestå som den så viktiga folkrörelse som den har varit sedan slutet av 1800-talet. Men de senaste månaderna har idrotten levererat!
Det var när det mest hördes gnäll över att kommunen ska fixa lokaler och planer till klubbarna i tätorterna och när klubbar på landsbygden håller på att tappa sin stora roll i byarna som jag höll på att tappa tron. Visst, några eldsjälar finns kvar. Men i vår stressiga tillvaro fylls det inte alls på i samma takt som de som bär idrottsrörelsen försvinner.
I den miljön blir det plötsligt skarpt läge. Det kommer in massor med ensamkommande flyktingar från vitt skilda kulturer i länder som Syrien, Afghanistan och Somalia. Vissa projekt har pågått länge. Bissarna Fotboll har exempelvis varit aktiva i frågorna ungefär lika länge som det somaliska landslaget i Borlänge. Solskensexemplen har duggat tätt sedan dess. Några av dem har vi skrivit om i SN. Jag har gillat saker som när IFK Nyköping åkte till flyktingförläggningen vid Solbacka och lirade volleyboll.
Men det är sedan årsskiftet när ALLA klubbar tycks vilja hjälpa till. Onyx har så öppna armar till flyktingar att jag har fått rysningar flera gånger och...det fanns trots allt så mycket hjärta i Idrottssörmland att jag inte kan fortsätta rabbla. Men kolla in ytterligare några exempel här!