Annandagen 2004. En dag då glädjens högtid blev till sorg och semesterparadiset förvandlades till ett helvetesinferno. Som så många andra följde jag kaoset på distans genom fragmentariska rapporter från media. Mitt i overkligheten och den magisande skräcken kände jag tacksamhet över att min närmaste bekantskapskrets inte åker på långresor över julen.
Jag trodde att ingen jag kände hade drabbats. Men som ringarna på vattnet vidgas så är vi människor ändå alltid förbundna med varandra på något sätt. Dagen efter tsunamin såg jag ansiktet på en kvinna jag känner i lokaltidningen. Hennes son, hans fru och deras lilla tvååring var bland de saknade. Kvinnan och hennes man är djupt troende och levde länge på hoppet.
Men efter några dagar kom beskedet. Inte ens han, en vältränad trettioåring hade haft en chans. Plötsligt kom allt så nära. Overkligheten blev verklig. Sorgen fick ett ansikte. Det är alltid svårt att förhålla sig till andra människors förluster. Som integritetshyllande svensk vill man ju inte tränga sig på. Som så många andra höll jag mig undan. Av respekt för sorgen och av rädsla för att klampa på och trampa fel. Men till slut möttes vi ändå av en slump.
Och allt det där som jag varit rädd för skulle hända hände. Jag som skulle säga allt det där kloka och trösterika tappade ansiktet och började gråta. Hon som förlorat sin son, som jag inte kände, tröstade mig. Och jag upptäckte då att det som blev fel blev rätt. Det är inte så farligt att inte alltid vara stark och klok för i vissa ögonblick i livet finns inget rätt eller fel. Det enda vi kan göra är att finnas till för varandra och erbjuda oss att lyssna. För berättelserna finns där.
För min vän skapade förlusten och sorgen ett band till Thailand. Till andra som förlorade sina anhöriga och till de thailändare som bor på platsen där sonen och hans familj levde sina sista dagar. Tsunamin påminde oss om hur skört livet är. Allt kan förändras på ett ögonblick. Och vi ska vara så djupt tacksamma över varje stund vi får tillsammans.