Jag minns när jag fick ställa in en Umeåresa när Björklöven tog emot ett nederlagstippat NH. Mm, Ronny Björlin smällde in det avgörande målet i nättaket med en sekund kvar.
Jag höll på att falla in i snacket den här gången. Jag satt och tittade på stream i en husvagn uppe på höjden i Ånnaboda när Holmalund satte sina fyra chanser och IFK Nyköping missade sina. Okej, Alingsåslaget som vill tillbaka till allsvenskan var förstås mera fysiskt förberedda än ett IFK som har saknat folk på träningarna de senaste veckorna.
Men känslan var att om IFK får 2–0 nere på Alströmersvallen så kommer paniken. Den kom tidigare än så – redan när hemmalaget drog på sig en solklar utvisning i början. Och IFK-tjejerna kan vara superstolta för sin insats i lördags när de hade 3–0 med ett jättetryck innan de åkte på en utvisning och det som såg ut att vara en motorvägsbro till elitettan rasade ihop.
Så hårt är elitidrott. Men i söndags på Rosvalla fick jag två bra påminnelser om det finns ännu viktigare ingredienser i fotbollen än att vinna en kvalmatch. Mahmoud Eid vill stolt spela för sitt Palestina fast oron gör att årets sista VM-kvalmatch, hemma mot Malaysia, troligen ställs in. Unga ensamkommande flyktingen Alige Barrow ångar också på mot högre höjder.
Jag fick rysningar både när kvalmiraklet var på gång och av att se Barrows utveckling i Bissarnas serielunk.