Det finns imponerande idrottsinsatser och så finns det den nya sortens Vasalopp; 99 procent av alla elitåkare körde den nätta sträckan på nio mil mellan Berga by och Mora utan fästvalla.
Visst, att bara att i god fart ta sig uppför de tre och en halv kilometerna som startbacken erbjuder är snudd på ofattbart. Men det är när åkarna tar sig an Lundbäcksbackarna innan Oxberg som jag imponeras mest. Då har de 65 kilometers konstant malande i kroppen. Lite vila efter Mångsbodarna och Evertsberg men ingen av kropparna mår speciellt bra där. Då ska man ta nästan 60 höjdmeter i ett spurtliknande tempo.
Jag fick mig en empirisk studie i att ta mig uppför Lundbäcksbackarna i fredags när SN faktiskt lyckades få två lag i mål på Stafettvasan – många sköna insatser gladde i det vidriga vädret. Min egen var inget att skriva hem om direkt. När jag skulle starta på sträcka tre var det plötsligt noll grader och snöblandat regn. Fäste på de noggrant preparerade laggen? Inte en tillstymmelse. Jag är otymplig och har ingen kondition att tala om. Min gammaldags men goda skidteknik skulle räd-da mig var det tänkt. Staka uppför? Nej, hasa. Jag fick knappt luft när skidorna bara slirade och slant i snön.
Då får man till och med ge norrmännen, som lekte bort en Dario Cologna i slagläge i spurten, en eloge.
Apropå imponerande, så var damerna rejält starka i stakningen i år. Då är det en skymf mot Britta Johansson Norgren när herråkare brakar in på hennes skidor ett par gånger och att arrangörerna misslyckas helt att göra lång spurten mot österrikiskan Katerina Smutna rättvis. Nästa år måste de bästa damerna starta typ en halvtimme före herrarna.