När Nyköpings OK:s dåvarande landslagslöpare Kalle Johansson gjorde det avgörande rycket på nionde när NOK vann Tiomila 1958 var det skönt rävspel. Kalle såg att OK Ravinen hade tappat en megaledning och var i panik vid kontrollen bredvid – som han smög fram och tog. Kalle använde all sin rutin.
Jag fick höra en hel del av farsan också, som vid den tiden avslutade för då rätt starka Norrköpings AIS. Han var en löpstark kämpe i skogarna medan andra var betydligt bättre tekniskt. Då fanns förstås en hel del skrönor från de gånger som det fanns slagläge att ge Nais den Tiomilaseger som aldrig skulle komma.
Det var som barn vid en av så många klassiska radiosändningar från Långa natten, ofta med Anders Gärderud och en reporter under en gran, som jag blev fascinerad av Tiomila. Hela drevet med lampor var snett ute. En av de bägge duktiga bröderna Ingelsson från Ockelbo OK vrålade till: ”Här är kontrollen!” När drevet av lampor kom till platsen hade en belåten Ingelsson just lättat på trycket – det stora behovet.
Jag har fått rysningar när gamla orienteringskompisar i Åby – jag hasade bara på skidor – fanns med i tätklungan. Inte minst när Johan Näsman – då i IFK Lidingö – fixade den seger som pappa Erik bara nästan klarade i Nais på 1970-talet.
På plats var det rejält spännande bevakningsjobb när OK Hällen satte färg på Tiomila vid Gröndals motorstadion i Eskilstuna och fanns med i täten i början. I helgen var det stolpe ut när radiolyssnandet har blivit tv-stream. Men Tiomilakittlingen är densamma.