Bomberna gör mig förbannad och ledsen och försätter mig i en overklig känsla av att jag befinner mig i ett totalt obegripligt universum. Va faan är det här? Hur många galningar kan det finnas? Och stackars människor som har fått anhöriga bortryckta inom loppet av en mikrosekund ...
Det är många känslor på en gång. Men en känsla som terrorattentaten i Bryssel faktiskt inte väcker inom mig är – rädsla. I alla fall inte bomberna i sig. Jag tror helt enkelt inte att IS kan utföra så många attentat att jag börjar titta mig oroligt över axeln.
Däremot är jag rädd att IS håller på att lyckas med vad som mycket väl kan vara deras främsta syfte: att genom hänsynslös terror öka polariseringen mellan väst och islam. Efter attackerna i Bryssel tog det till exempel inte lång stund innan olika sajter på nätet fylldes av ett osminkat hat mot allt vad islam heter. Och i flera europeiska länder är främlingsfientligheten på frammarsch.
Hatet föder utanförskap som göder terrorn som göder hatet. Och så fortsätter det.
Tack och lov är de flesta människor förnuftiga och kan göra skillnad på ett fåtal fundamentalistiska extremister och all världens muslimer. I dag känns det viktigare än någonsin att stå upp för denna insikt.