Mycket kretsar kring Ray. Han är amerikan och lärare på det amerikanska universitetet här i Kabul. Han och jag delar samma innergård bakom höga murar med taggtråd på.
Jag följer nämligen gärna med Ray när han ska ut på stan. Som man bemöts han med större respekt än jag som kvinna. Som kvinna beror mitt värde på den man jag går med. Ju äldre han är desto mer uppgraderas jag från det bottennapp det är att vara tjej. Rays skägg höjer vår gemensamma valör ännu ett snäpp.
Andra gånger ber jag Shams följa med. Han är född i Kabul och arbetar som vaktmästare i mitt hus. Shams går barfota i flipflops, har långt vitt skägg, nästan inga tänder och det mest godhjärtade leendet. Han ser ut som 80 år gammal men är bara 52. Han har 17 barn. Med samma fru.
Strömmen går. Det gör den nästan varje dag. Kabuls stadsnät är svajigt. Shams kommer förbi med en lykta. Han ser alltid till att jag har det bra. Ray och jag beger oss till en av stans undangömda restauranger. De har egna generatorer. Där får vi ström och internet och kan jobba vidare på våra datorer.
Ute från gatan får det inte synas att här finns en lokal. Det finns inga skyltar. Husfasaden är nedgången, oansenlig och anonym. Vi knackar på en tung port i metall. En liten lucka i porten öppnas och ett par ögon möter våra. Porten dras upp och vi får komma in.
Två män kikar på oss genom varsin kalasjnikov. De reser sig upp, söker igenom min handväska på jakt efter vapen och jag släpps in. Här serveras alkohol i smyg. Här kan jag dra av mig min slöja. Sunkigt franskt vin smakar kork eller vinäger. Kostar en knapp svensk tusenlapp per flaska. Det går också att välja en burk vattnigt öl från Uzbekistan för hundra kronor.
Min burka är blå. Det är en speciell känsla att få en komplimang för att man är så snygg i burka. För att man utgör en så lång burka. Sådana komplimanger brukar Alyssa från Toronto få. När vi ses i Kabul gör hon entré på en tungkalibrad motorcykel, 1.80 lång, i skinnjacka och långa röda lockar. När hon och jag drar iväg på motorcykel vänder sig alla om.
Här i Afghanistan finns det tre sorters västerlänningar. De som tillhör militär eller någon samhällsstöttande organisation. De flesta av dessa bor på anläggning innanför höga murar och får inte gå ut på stan på sin fritid. Sedan finns det de västerlänningar, många biståndsarbetare, som tillåts röra sig mer fritt. Deras arbetsgivare utfärdar utgångsförbud när det smäller någonstans i närheten och västerlänningar meddelas om sprängattentat och andra tillbud via en flitig ström av sms. Och så den tredje sorten. Den grupp även jag tillhör. De som tagit sig hit för egen maskin, som inte har något skyddsnät. Som Alyssa, som bor uppe på en bergsluttning i Kabuls utkant, där få västerlänningar satt sin fot, med hundar hon adopterat från stans djurhem. Hon har lärt sig tala språket. Hon har jobbat på en av landets mest konservativa firmor, med burka som arbetsplagg. Ciggen i mungipan håller hon innanför burkans skyddande svall.
Bettina Bettenhausen