Vad är det för fel på svensk film?

Krönika2016-01-07 05:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Lassgård hänger i. Den här gången i storfilmen "En man som heter Ove" som redan före premiären tippades ta hem grand slam på årets Guldbaggegala. När nomineringarna tillkännagavs under måndagen stod det också klart att Lassgård och hans Ove kan ta hem hela sex baggar på galan den 18 januari, liksom Peter Grönlunds debutfilm "Tjuvheder".

Filmatiseringen av författaren Fredrik Backmans roman från 2012 – om surgubben och ordmärkaren Ove, står alltså mot regissörens Grönlunds socialrealistiska "feelbad-debut" som utspelar sig bland hemlösa, alkisar och knarkare. Ett typisk svensk guldbaggeår helt enkelt.

Under Malmö filmdagar i september fick jag en förhandsvisning av ett tiotal av höstens svenska filmer, flera fantastiskt bra filmer som "Min lilla syster" som också är nominerad till ett gäng baggar, men även några riktiga bottennapp – nej, Martina Haags "Glada hälsningar från Missångerträsk" föll i alla fall inte mig i smaken.

Det här är svensk film i ett litet nötskal. Antingen är det så supersmalt att publiken uteblir eller så folkligt att det blir förutsägbart.

2016 skulle jag vilja se en äkta påkostat svensk film som lockar storpublik, något riktigt episkt i Oscarsklass som träffar rakt i magen.

Under tiden få vi nöja oss med Lassgård, som garanterat får biopublikens pris den 18 januari – förutsägbart och lite trist nog.

17 måste-filmer 2016 hittar ni på dagens kultur och nöjessidor – ingen av dem är dock svensk.

KULTURREDAKTÖR jenny.palmqvist@sn.se 0155-767 25

Läs mer om