Vad har ni snackat om den här veckan?
Misstänkte väl det. Snippmålningen – eller graffittan, som konstnärinnan Carolina Falkholt föredrar att kalla det verk som nu pryder en 12 meter lång vägg på nya högstadieskolan i Nyköping har skapat en uppfriskande debatt om kön, feminism och konst. Inte minst på den här arbetsplatsen.
Vad är en feminist, vad gör en feminist, är du feminist, är inte det där en svank, jag ser en glad mun, passar en fitta verkligen i en skola – är bara några av alla frågeställningar som bubblat under fikarasterna.
Parallellt med diskussionerna har även Belinda Olssons serie "Fittstim - min kamp" skapat huvudbry för landets medieelit och omdömena om programmet har varit stenhårda. Ändå utgår Belinda Olsson bara från exakt samma frågeställning som många av oss brottats med den här veckan. Nämligen: "Har feminismen gått för långt?
Frågeställningen är viktig, för är det något den här veckans diskussioner avslöjat, så är det att många har svårt att identifiera sig med ordet feminist. "Jag är inte feminist men står för lika rättigheter och jämställdhet mellan alla människor – oavsett kön, hudfärg eller sexuell läggning." har varit lite av veckans standardsvar – särskilt från män.
På sidan 4–5 i den här bilagan berättar Nyköpings eventbolags vd Caroline Dewoon Thorén om hur trött hon är att bli kallad för "liten och blond".
Trots att hon nu har en kanonposition och har haft höga tjänster under många år, är hennes upplevelse att hon hela tiden måste kämpa mot samhällets attityder runt kön och makt.
Få skulle exempelvis ifrågasätta Nyköpings kommunalråd Urban Granqvists kompetens pågrund av hans hårfärg eller Sörmlands Sparbanks VD, Joacim Lindgren, för att hans längd.
Så länge den här formen av attityder finns i samhället, är det viktigt att hålla diskussionen igång. Oavsett vad man tycker om graffittor på högstadieskolor, eller Belinda Olssons grimaser på tv.