Jag minns första gången jag såg hennes bilder. Det knöt sig i magen. Men det var inte en dålig känsla, snarare väcktes en längtan och en nyfikenhet.
Det tog inte många millisekunder innan jag insåg att Martina Hoogland Iwanows bildspråk var något som verkligen tilltalade mig. Hennes lek med det som anses "fel" inom det traditionella hantverket blir plötsligt så rätt.
I många avseenden så ser man den dokumentära grunden i hennes bilder, men hon jobbar samtidigt med att dölja det mest uppenbara vilket ger varenda bild en nerv. Att i det traditionellt sett avbildande mediet i stället börja leka med motsatsen – det är spännande och skiljer sig extremt från mitt eget arbete och mitt egna bildspråk.
En av de vackraste bilderna av en äldre kvinna har Martina Hoogland Iwanow tagit, man ser inte anletsdagen men en perfekt lagd lock ligger i det lilla ljus som finns. Fantastiskt. Jag tittar på den bilden ofta för att finna inspiration till att utmana mig själv.
Nu har hon vunnit Svenska fotobokspriset för sin "trilogi" om gestaltningen om människans natur. Välförtjänt och förhoppningsvis så får en större publik möjlighet att se hennes fantastiska och spännande bilder.