Hur många julkalendrar minns du, twittrade en större morgontidning häromdan.
Jo, visst minns jag en del, i alla fall fler än kollegan som inte har sett en enda julkalender någonsin (!). Jag kommer ihåg Teskedsgumman, Trolltider och så Sunes jul då. Den senare var på den tiden när författarna Sören Olsson och Anders Jacobsson ännu inte hade fått egna döttrar och fortfarande tyckte det var kul med killar som tafsar på tjejer. När de fick döttrar insåg de att det var mindre kul för halva befolkningen och meddelade de att de skulle göra medgav Erik Helmerson på DN:s ledarsida att han var pappafeminist. Han försvarade sitt sena uppvaknande med en jämförelse om Olof Palme, som upptäckte rasismens orättvisor när han som 21-åring reste runt i USA. Kanske är det inte konstigare än att man måste möta diskrimineringen och orättvisorna för att se dem?
Men var har då alla pappafeminister har hållit hus?
De har vuxit upp med systrar, mammor, klasskamrater, flickvänner och fruar och levt med kvinnor runt sig i hela sina liv under pågående feministisk debatt. Hur kunde de missa orättvisorna då? Varför reagerade de inte när deras systrar, mammor, flickvänner och fruar drabbades?
Med detta sagt ser jag fram emot årets lovande julkalender om Selma som åker till Nordpolen.